Nu börjar verkligheten tränga sig på i andra veckan. Det gör även att man börjar fundera på hur man ska klara av att ta hand om en bebis som bara skriker och äter hela tiden. Jag kände att amningen inte gick så bra så jag mådde inte så bra av det. Jag hade även svårt att sitta och ta mig upp från soffan, ryggen gjorde ont och man kände sig lite hjälplös.

Jag blev rätt emotionell en dag och helt plötsligt så kom det negativa tankar och man kände sig helt värdelös och tårarna strömmade ner. Jag brukar aldrig vara känslig på det sättet så jag skyllde på hormonerna. Min man undrade vad som hade hänt och det var svårt att förklara. Det bara kom helt plötsligt från ingenstans. Jag kände att jag ensam var tvungen att ta största ansvaret och kände inte att jag fick någon hjälp och förståelse för min situation.

När man fött barn är man inte i den bästa formen och man kan fortfarande ha ont av diverse åkommor efter förlossningen. Detta gör att situationen bara blir värre. Det resulterade i att jag kände mig lite deprimerad. Vilket är helt tvärtemot mitt glada sätt att vara.

I andra veckan efter födseln kom BVC-sköterskan på hembesök. Hon tyckte inte att jag var deppig utan det är något som kommer och går under första tiden. Det tar tid att vänja sig vid att ens liv har vänds upp och ner helt enkelt. Hon var tydlig med att man inte ska skylla på sig själv. BVC-sköterskan sa även något klokt; att jag som förälder är expert på mitt eget barn. Det finns ingen som vet mer om mitt barn än jag själv. Då kände jag mig lite bättre. Jag ska alltså inte lyssna på vad alla andra har berättat om hur de har uppfostrat sina barn, för mitt barn har helt andra förutsättningar.