Det började kl 4 på morgonen en måndag. Det var inte så farliga värkar i början, de höll bara på i några sekunder och gjorde inte så ont. Så det gick att somna om. På morgonen när jag vaknade satte jag igång en mobil app som tar tiden på värkarna. Appen heter Contraction timer. Appen är bra att använda för att kunna få ut lite statistik om hur frekvent värkarna kommer. Det kommer undersköterskan fråga om på BB-avdelningen när man ringer.

Värkarna kom och gick hela dagen och på kvällen/natten hade jag varit med om över 150 värkar och tyckte att nu är det nog dags att åka till sjukhuset. För det gjorde ondare och ondare och det gick knappt att stå upp ordentligt när värkarna kom och sova kunde jag glömma. Vid 23-tiden kom slemproppen ut. Jag ringde BB-avdelningen och fick sedan komma dit.

Jag blev visad till ett rum där en barnmorska fixade så att vi kunde se barnets hjärtfrekvens samt värkarnas styrka. De kollade även hur öppen jag var och det var 3-4 cm öppet så jag fick stanna kvar på sjukhuset. Det kändes som en lättnad för det hade inte varit kul att bli hemskickade i detta tillståndet med sådana värkar som pågick.

Jag hade min man och min mamma närvarande som skulle vara med hela tiden. Det fanns en extra bädd i rummet som de båda skiftades åt att använda medans den andra fick sova i en fåtölj som också fanns i rummet. Det kändes skönt att ha sällskap i denna viktiga stund.

Jag fick prova att använda lustgas och det var helt ok. Ingen dålig lukt som jag har läst att det kan vara med lustgas. Jag hade även läst att det tar ung 45 sekunder innan lustgasen verkar från att man andas in det, så jag försökte tänka på detta när jag såg att värkarna ökade i styrka på maskinen bredvid mig. Jag bad dem att skruva upp styrkan på lustgasen för det hjälpte inte efter ett tag. Efter några timmar tyckte jag att jag behövde något starkare för att inte känna av smärtan från värkarna. Så ca kl 5 på morgonen fick jag epidural när en narkosläkare blev ledig och kunde sätta in det. Efter några minuter kände jag inte av värkarna och kunde somna. Sedan vid 8 tiden på morgonen fick jag en ny dos av epidural. Doserna varar endast i ca två timmar.

Det var rotation av personal och nu kom det in två unga personer som introducerade sig och skulle ta hand om mig och de sa att de skulle vara dem som förlöste mig för det var nära nu. Undersköterskan var lite klumpig. Vid två tillfällen råkade hon välta ut alla redskap på golvet som skulle användas samt stötte till maskinen där all statistik samlades in. Så det kände lite så där att man skulle bli omhändertagen av henne. Dock gick det bra för det var barnmorskan som skötte själva förlossningen.

Jag var uppe och gick samt satt på en stor pilatesboll för att det skulle öppna sig mer. Det var lite jobbigt att stå upp och man kände att huvudet på bebisen var på väg neråt. Det kändes som ett klot som fastnat mellan benen.

När klockan blivit 11 på morgonen var jag öppen 10 cm och det var dags att börja förbereda för en förlossning. Jag frågade om jag kunde få mer epidural men det fick jag inte för det skulle påverka förlossningen negativt då jag inte skulle känna av värkarna som hjälper en när man krystar. Barnmorskan tog sedan hål på fosterhinnan med en lång nål som såg ut som en virknål. Jag kände när hinnan gick sönder, som en ballong som poppade och varmt fostervatten kom ut. Sedan satte de fast en elektrod på barnets huvud för att lättare hålla koll på hjärtfrekvensen. De använde även en kateter för att tömma urinblåsan, för jag hade svårt att kissa tidigare. Jag lyckades fylla en stor del av en påse. Så nu blev det mindre tryck när urinblåsan var tömd. Skönt!

Jag hade bett om att använda en plastflärp som är en relativt ny uppfinning. Den ska sättas in i slidan och göra att det blir färre bristning. När det var dags att krysta, så krystade man 3 gånger åt gången. Det var jobbigt att ha luft kvar när tredje krystningen utfördes. Jag blev hoptryckt kändes det som och då är det inte lätt att få luft. Jag födde liggandes, det finns många olika sätt att föda men barnmorskan berättade inte om de olika alternativen så det fick bli liggandes.

När det gått  ca en timme hade jag ont i ryggen och bad om att få något för på ett ställe i ryggen gjorde det mycket ont. Det fanns inget de kunde göra åt detta fick jag reda på. Jag tänkte att det borde finnas en gel som man kunde smörja in för att dämpa smärtan, men nej.

Jag kom ihåg att jag tänkte att jag längtar till detta ska vara över och de bär upp bebisen på magen så att jag kan andas ut i lugn och ro. Under ett tillfälle sa barnmorskan att bebisen har långt hår och om jag ville känna. Så jag stack ner min hand och kände på håret på bebisen, då huvudet var lite ute. Det kändes lite overkligt. Det tog ett tag till med några krystningar sen var bebisen ute kl 13.12. Värken i ryggen släppte direkt. Sedan var det bara fokus på att jag nu höll i min bebis. Det var ett stort ögonblick. Bebisen var lite blå men det var ingen fara för hon fick snart vanlig färg efter några minuter. Jag krystade ut moderkakan och allt såg bra ut, navelsträngen klipptes av min man. Det var en mycket lycklig stund. Från första värken till att bebisen kom ut tog det 33 timmar.

Sedan var det dags att bli hopsydd. Jag hade fått lite bristningar fast att jag använt plastflärpen, men jag tror nog att den ändå hjälpte lite. Jag hörde barnmorskan säga ”kolla så bra det blev med stygnen”, varpå undersköterskan sa ”ja det ser bra ut”. Nu ska jag tillägga att när jag skulle duscha efter förlossningen lossnade det ena stygnet och ramlade ner på marken. Så det var nog inte så bra sytt. Jag tänkte, ”nej jag orkar inte bli sydd igen” så jag sa inget. Tänkte att jag låter det få läka av sig själv. Jag hade ju fått två stygn så det klarar sig säkert med stygnet som var kvar.

Sedan vägdes och mättes bebisen och fick en mössa och blöja på sig, även en spruta med K-vitamin för att blodcirkulationen ska komma igång så att bebisen får vanlig färg. Hon vägde endast 2,8 kg och var normallång på 50 cm.

Sedan lämnade min mamma så att min man och jag fick tid tillsammans. Min mamma hade fotograferat under hela förlossningen. Nu i efterhand är det rätt bra att man har dessa bilderna så att man kan minnas tillbaka hur det var samt att jag fick se hur det såg ut när bebisen kom ut.

När allt var över serverades en ”välkommen till världen” smörgås med Pommac och svenska flaggan. Verkligen välförtjänt till alla som föder barn tycker jag!

Det var min långa förlossningsberättelse.